70-talets Djingis

Observera att de flesta bilder i denna artikel tillhör Bob Wissler, boende på A-gården. De är markerade med ”Källa BW” eller ”Courtesy of Bob Wissler”.

Djingis Khans första hus blev inflyttningsklart den 1:e oktober 1971, på G-gården.

Det sista huset att färdigställas blev på N-gården, den 15:e december 1972.

När alla de andra gårdarna kom till är höljt i dunkel. Vissa känner vi till:

E- och F-gården färdigställdes ganska snart efter G-gården, oktober-november 1971, H-gården sist (november 1971?) i denna första klunga av fyra gårdar, som Djingis är uppbyggt av. ABCD-gårdarna blev klara under vintern 1971-72, IJK-gårdarna förmodligen under tidig vår 1972, därefter M och O. Vi vet med säkerhet att man flyttade in på O-gården 1/4 1972. Under våren, sommaren och början av hösten måste så PQRST-gårdarna ha blivit inflyttningsklara. Titta på denna bild från oktober 1972:

Den observante läsaren ser här att ”bananbacken” (som den kom att bli kallad i folkmun) mellan B- och I-gården fanns på plats redan nu. Den har gett upphov till mycket, men förutom pulkaåkning i snön och fotbollsspel är nog bananfesten det mest anmärkningsvärda. Om denna kan ni läsa på annat håll; hur mycket som helst kan skrivas om den. Här kan ni dock få reda på VARFÖR den anlades:

Artikel från AF:s arkiv

Alltså AF:s idé. Vi ser också att, av någon för oss okänd anledning, L- och N-gårdarna färdigställdes sist. Här ser vi när den sista huskroppen lyfts på plats:

Källa: Bob Wissler

Som syns på bilderna ovan förbyggdes alltså (inomhus) huskropparna en våning i taget (40 kvm), och sattes sedan på plats. En gård kunde på det viset bli halvfärdig på bara några dagar, givetvis förutom den slutliga installationen av allt som tillhör en bostad.

Hur var det då att flytta in på Djingis från allra första början, kan man undra? Som tur är har vi här en intervju med den person, som har bott längst på Djingis Khan alltsedan området var nytt:

Det har länge varit känt att Pia Huitfeldt har bott överlägset längst på Djingis, i själva verket ända sedan de allra första husen transporterades till området 1971, och uppfördes i hela moduler. Pia flyttade in i sitt hus på G-gården, som den allra första hyresgästen, den 15/10 1971. De första gårdarna som byggdes var nämligen EFGH, och det var AF Bostäder som gjorde det. Inte förrän 10 år senare transformerades området till vår nuvarande bostadsrättsförening, och en bostadsrätt kunde förvärvas för det facila priset av 20.000 kr. Pia var en av dem, som nappade på detta erbjudande, och i efterhand skulle man väl kunna säga att det var ett ganska bra beslut. År 2007 flyttade hon visserligen från G-gården, till en trea på M, men detta kan vi inte klandra henne för.

Men nu hände det alltså. Den 1/7 2015 tog hon sitt pick och pack, med nuvarande man, och flyttade ner till centrala Lund.

– Kommer du att sakna Djingis?

– Givetvis kommer jag att göra det, efter så många år. Men jag har vant mig gradvis. De senaste tre åren har jag och Janne bott i Spanien största delen av året, och tanken på att flytta har vuxit fram under lång tid.

– Berätta om Janne.

– Ganska lustigt egentligen. Vi träffades redan 1976 (då han bodde på O-gården) i den dåvarande puben, som var en träffpunkt för många av oss på den tiden. Sen skildes våra vägar, men vi träffades faktiskt igen tack vare sällskapswhisten i Vita huset, då Janne inte bodde här längre, och 2011 gifte vi oss, med ett minnesvärt bröllop på höstpremiären av whisten. En deltagare visade sig plötsligt vara präst, och vigde oss i stället för att spela kort. Ganska kul.

– Hur hittade du egentligen till Djingis Khan från början?

– En ren tillfällighet. Jag bodde i Malmö, men fick arbete i Lund 1971, och letade efter en 2:a här. På bostadsförmedlingen skrattade man åt mig när jag ville ha en central billig tvåa. Man tipsade mig dock om ett nytt område som höll på att byggas på Östra Torn. Det var relativt dyrt, och lite för stort (alla hus var treor då), men därför inget stort söktryck. Problemet var att dessa bostäder enbart var till för studenter, och jag hade inga planer på att studera. Men problem är som bekant till för att lösas, så jag skrev in mig på en kurs i pedagogik på hösten 1971 (lärare som jag var), gick på en föreläsning, och vips så var jag behörig, och hade inga problem med att få en lägenhet. Därför råkade jag alltså flytta in i ett av de allra första husen här.

– Vad tycker du är speciellt med Djingis?

– Det är så mycket. Det bästa tänkbara bostadsområdet för barn. Jag är jätteglad för att flera av mina barnbarn bor där. Gemenskapen är fantastisk, och det händer så enormt mycket här. Tänk bara på bananfesten, kräftfesten, whisten och så mycket annat. På 1970-talet var detta något helt nytt, och denna tid var lite speciell. Allt var så nytt, man umgicks intensivt på gården, kunde ha barnen ute på gården, medan man umgicks föräldrar emellan inom- eller utomhus. Dessutom hade vi något som inte finns nu, en pub som hade öppet flera gånger i veckan, där vi hängde mycket. Vi hade en mycket aktiv förening redan då, Östra Torns hyresbetalarförening, som bland annat låg bakom grisfesterna 1978-1980, som senare ledde fram till bananfesten. Tyvärr upphörde puben att finnas till redan 1977, något som stämde väl överens med att mellanölen försvann 1/7 samma år. Att det blev så fin gemenskap beror väl på olika saker; även nu verkar det ju som om en viss sorts människor flyttar hit, som ofta känner till området i förväg. Men jag tror ändå att just att man byggde så här, med ett slags ”uterum” för alla att umgås i, har betytt mest. Smart idé av den danske arkitekt, som var här för inte så många år sen, och berättade om hur området kom till.

– Något annat intressant, som kanske inte alla känner till?

– Jo faktiskt. Det har alltid funnits många idéer här, och redan på 70-talet pratades det om att bygga till våra hus, något som blev verklighet i mitten av 80-talet, när vi tillhörde HSB. Jag tror att det var Leif Carserud, som pratade om det. Även idéer om att slå sig samman och bilda olika företag fanns vid något tillfälle.

– Till slut, vad blir dina avskedsord till Djingis Khan?

– Ja, jag vill tacka för 44 fantastiska år på området. Ett bättre område kan man inte bo på, och jag hoppas att ni som bor där nu kommer att uppskatta det lika mycket som jag har gjort.

Vad hände i början?

Som vi nu vet (se avsnittet ”Lite om AF”) byggdes gårdarna på Djingis i en något oväntad ordning, där L- och N-gården färdigställdes sist. Anledningen är okänd, men kanske fördröjdes bygget eftersom hyresgästunderlaget avseende studenter blev för dåligt, vilket verkar ha inträffat (se intervjun med familjen Ernerfeldt på O-gården på annan plats). Bostäderna var enbart tänkta för aktiva studenter, men när man hade kommit till Iliongränden saknades studentunderlag, och bostäderna öppnades upp även för ”kreti och pleti” (Därmed inget ont sagt om kreti och pleti). Vissa av oss, som flyttade in på 70-talet, minns att flera av de mest aktiva personerna i den förening som bildades redan 1972 (Östra Torns Hyresbetalarförening) bodde på de sist byggda gårdarna. Kanske är detta ingen tillfällighet (äldre personer, med mer skinn på näsan, måhända präglade av 60-talets världsomspännande studentrevolter, flyttade in), men vem är vi att veta?

Nedanstående fem berättelser är intressanta:

1. Brevbäraren
2. Tillfällig värmecentral/oljetransport
3. Kolonilotterna
4. Byggnationen i Östra Torns by
5. Hyresbråket med AF

Brevbäraren

Inte långt efter att samtliga 316 lägenheter var bebodda började folk revoltera. Skulle man verkligen behöva gå ända ut till parkeringen för att hämta sin post och sina tidningar, speciellt som man redan från början hade vant sig vid brevlådor vid varje dörr. Detta sammanföll lustigt nog med Postverkets nya hjälpmedel ”Tjorven” (namngiven efter TV-succén ”Tjorven och Saltkråkan”).

Källa: Wikipedia

Här kommer den fantastiska historien om ”Djingis Khan vs Kungliga Postverket i Lund”:

Djingis Khan var ju färdigbyggt och färdiginflyttat den 15/12 1972, och under byggtiden hade brevlådorna efterhand placerats ut vid varje hus, som vi har det nu. Eftersom postverket relativt nyligen hade börjat använda den s.k. Tjorven-bilen, som tillverkades i Kalmar mellan 1968 och 1971, och var speciellt framtagen för postutdelning, så ville man använda den här, och vårt område klassades som ett villaområde, och därmed Tjorvendistrikt. Man sparade ju tid med denna bil, eftersom brevbäraren kunde dela ut posten utan att gå ur Tjorven.

Posten flyttade därför alla brevlådor till parkeringarna. Men då blev det liv på Djingisborna! Någon gång under 1973 tröttnade man på att hämta sin post och sina tidningar vid parkeringen (flera hundra meter för många boende), och samtliga hus monterade därför ned lådorna vid parkeringen och satte upp dem utanför sina hus igen. Detta medförde givetvis att postverket vägrade dela ut posten till de boende.

Vad gjorde man då? Jo, någon tog kontakt med ett tidningsbud (vid namn Lennart Ågren) som var villig att dela ut vår post inne på gårdarna. Tidningarna delades ju ändå ut i dessa lådor. Den post som tillhörde oss levererades av posten till postkontoret (jodå det fanns riktiga postkontor) på Dag Hammarskjölds väg i stora plastsäckar, där Lennart hämtade upp dem, och sedan sorterade posten i hobbyrummet på ABCD. Därefter gick han runt och delade ut posten, och blev så klart mäkta populär. Det berättas hur han under utdelningen ibland syntes bolma på en cigarr, och att han inte sällan stannade till hos någon boende för en kopp kaffe.

Jobbade han gratis? Självklart inte. Varje hushåll lade till 6 kr varje månad på sin hyresavi för att betala hans lön. På den tiden gick man (tro det eller ej!) ju oftast till sitt bankkontor med sin bankgiroblankett för att betala sin hyra, och fyllde då i en något högre summa på denna. Dessa pengar betalades sedan ut (skattefritt sägs det) av hyresvärden AF. (Hur AF kunde gå med på detta förtäljer inte historien)

Hur slutade det då? Postverket gav till slut med sig, och började dela ut vår post vid husen igen (exakt när finns inte nedtecknat, men efter ungefär ett års tid tror man). Och på den vägen är det. Ännu så länge.

P.S. Enligt en AF-källa lär denne private brevbärare ha firats av ordentligt på sin sista utdelningsrunda. En mässingsorkester ska ha ackompanjerat honom, och legenden Sten Broman lär ha varit här. D.S.

(Bert Sjögren, nedtecknat julen 2021)

________________________________________________________________

Värmeverket och det inställda vägbygget inom Djingis Khan

Uppvärmningen av husen på Djingis skedde från början genom ett litet oljekraftverk, beläget där daghemmet Djingis Khan ligger nu, alldeles intill Centrumhuset, som innehöll en liten butik, tvättstuga, och gillestuga, sedermera känd som ”Puben”.

Källa: Bob Wissler

Strax före julen 1972, precis när området var helt färdigbyggt, hölls en husstämma på området, som beslutade om en flyttning av kraftverket, till södra delen av området. Detta krävde byggnation av en ny tillfartsväg för oljebilarna, dessutom väldigt nära bostäderna.

Osämja bröt ut på området. Gårdarna närmast kraftverket ville ha bort det, och gårdarna intill den planerade nya vägen ville absolut inte ha den intill sina hus. I tidningen Arbetet kunde man den 20:e mars läsa följande: ”Vi har blivit mycket illojalt behandlade av dem som bor i övre området, tycker Kristina Schreiber i aktionsgruppen. Det enda de tänker på är att bli av med värmeverket för egen del. Oss har de inte brytt sig om.”

Aktionsgruppen ansåg att aggregatet och vägen skulle förfula miljön, och dessutom medföra trafikrisker. ”Vi flyttade hit för att slippa en massa bilar, men nu får vi tunga lastbilar alldeles inpå knutarna, sa en ung mamma till Arbetet igår.” Man kan onekligen förstå dem.

Det ska poängteras att hyresvärden AF inte stod i opposition till hyresgästerna i denna fråga. Samtidigt förstod man att den dåvarande platsen, mitt i området, inte heller var optimal. Att lägga värmeverket helt utanför området skulle dessutom, enligt byggnadsnämndens ordförande Sverker Oredsson, bli alldeles för dyrt. Dessutom var detta bara ett provisorium. Någon gång efter 1975, när kvarteret Spexaren skulle börja byggas, skulle ett nytt värmeverk anläggas utanför Djingis Khan. Till denna plats tyckte AF att man kunde flytta värmeverket redan nu. Man överklagade dessutom byggnadsnämndens beslut hos Länsstyrelsen.

Fredagen den 16:e mars 1973 var grävmaskinerna i alla fall på plats på Djingis Khan för att starta det nya vägbygget, men blev hindrade av boende med barnvagnar och annat, som helt enkelt ställde sig i vägen. Grävmaskinisterna kunde helt enkelt inte göra sitt jobb, men var väldigt hänsynsfulla. Såvitt vi vet uppstod inget handgemäng, och när en deltagare i aktionsgruppen mot värmeverket helt sonika lade sig i vägen för en grusbil gav man upp och fick kontakta sina chefer. På order av Tekniska verkens chef avbröts därefter arbetet.

Källa: Bob Wissler

Vad resten är är historia, kraftverket försvann senare utan något vägbygge, och så småningom installerades fjärrvärme på Djingis Khan. Förskolan Djingis Khan byggdes senare under 70-talet (1976?), ungefär på värmekraftverkets plats.

Kolonilotterna söder om H-gården

De boende på Djingis Khan hade länge haft en önskan att få odlingslotter på området. Det fanns nämligen oanvänd mark på området. Kommunens kvarnar malde dock långsamt, varför man tog saken i egna händer under 1976.

Förutom att etablerade tidningar uppmärksammade detta så skrevs det även om detta i områdets eget husorgan Östratornkuriren (ÖTK) i nummer 10 1976:

”I slutet av 1974 framlade stadsarkitektkontoret förslag till stadsplan för Östra torns by. Berörda markägare fick tillfälle att yttra sig om planen. Sedan godkändes planen av byggnadsnämnden, därpå av kommunfullmäktige. Därefter har den sänts till länsstyrelsen för fastställelseprövning. Där är ärendet nu.

Om de berörda markägarna inte tycker att deras synpunkter har beaktats kan de överklaga i flera olika instanser. Sådant kan ta flera år. Detta gör att kommunen inte har formell möjlighet att avdela och förbereda kolonilotter för hyresgästerna på Uardavägen och Iliongränden. Mellan G- och H-gårdarna och åkrarna i byn finns därför ett område som ligger i träda. Det är en misshushållning med jordens resurser att inte utnyttja denna mark. Därför har en grupp hyresgäster på eget initiativ satt igång att stycka upp denna mark i lotter om 20 till 40 kvadratmeter.

Om 1 – 20 år kan stadsplanen för Östra torns by vara klar. Det borde då vara möjligt för kommunen att ta hänsyn till de då befintliga kolonilotternas utseende.

Personer som vill ha kolonilotter får vara beredda att gräva upp sitt stycke med spade och plocka kvickrot för hand.

Inmutning görs hos Al Morgan, C:21 tel. xxxxxx och hos Bertil Nilsson, C:17, telefon xxxxxx.”

I nästa nummer av ÖTK framkom det att den dåvarande Parkförvaltningens ordförande hade fått denna artikel sig tillhanda, förmodligen av någon boende på Djingis Khan, som ogillade det som man gjorde. Det har alltid funnits mängder av olika åsikter på Djingis; hur skulle detta kunna vara annorlunda? Det är samtidigt fascinerande. Många oenigheter har funnits genom åren i vissa övergripande frågor, inte så ofta mellan grannar, men till slut har ändå gemenskapen varit det viktigaste.

Några år senare hade kommunen tagit över dessa små odlingslotter, med förtur för Djingis-boende, och de finns ju fortfarande kvar.

Byggnationen i Östra Torns by

Här ser vi Östra Torns by 1971, sett från öster, när Djingis Khan inte var färdigbyggt. G-gården syns nere t.h. i bilden. Vi ser också det ganska nybyggda Sparta.

Courtesy of Bob Wissler

Redan vid planeringen av Djingis Khan och studentbostäder på kv. Spexaren och kv. Uarda, varav de senare aldrig blev av, började diskussionen om vad som skulle ske med Östra Torns by, den nästan tusenåriga byn alldeles intill Djingis Khan. I mars 1967 antogs dispositionsplanen för Östra Torn i Lunds kommunfullmäktige, varpå olika förslag presenterades för byns framtid. I början av 1971 fanns ett förslag att bygga 26 nya villor i byn, vilket byborna protesterade kraftigt mot, och lyckades stoppa. Flera andra förslag lades fram, och i början av 1972 hade antalet hus minskat till 12, dock modererade till flerfamiljshus. Även detta förslag lyckades man skjuta upp. I början av 1975 började dock orosmolnen hopa sig på allvar. Den lantliga idyll som byn stod för hade Djingisborna redan tagit till sina hjärtan, och man ville givetvis behålla den som den var, en oas i stadsmiljö. Så här skrev man i den alldeles nybildade Östratornkuriren (ÖTK) i nummer 3 från april 1975:

”Hur ska Östra Torns by, tidigare kallad Skitta-Torn eller Skinna-Torn, se ut i framtiden? Om byggnadsnämnden i Lund får igenom sitt förslag till ny stadsplan för byn, kommer den tidigare miljön inte att kunna bevaras. Detta tycker Gerda Wissler, bosatt i byn, med stöd av de flesta av byns övriga invånare. I en skrivelse till byggnadsnämnden har de överklagat det förslag till stadsplan som har varit utställt på stadsarkitektkontoret under tiden 19/2-12/3 i år.”

”Striden kring Östra Torns by går tillbaka ett par år i tiden, då en annan stadsplan var aktuell. Denna gick ut på att man skulle bygga ett 40-tal nya hus i byn. Den aktionsgrupp, som då bildades, och som bl.a. arrangerade både utställning och diskussion på stadsbiblioteket, lyckades få frågan bordlagd.”

Artikel från AF:s arkiv

Det visade sig vid aktionen 1971 att de flesta, som engagerade sig i frågan, bl.a. genom en förslagslåda, ville bevara byn som den oas den var.

I korthet kan man säga att det nya modifierade förslaget 1975 ville bevara den gamla bykaraktären, men riva ett 10-tal gamla byggnader och ersätta dessa med bostadshus, lekskola och lågstadieskola. Dessutom ville man bygga en bussväg från Uardavägen till byvägen (som det också fortfarande är), och ersätta åkermarken med grönområden. Denna lösning tyckte inte de boende skulle bevara den gamla bykaraktären, och man befarade dessutom asfaltering av byvägen. Enligt artikeln planerade man informationsmöte med utställning i maj i Gerda Wisslers hus i byn.

I ÖTK nr 6 1975 kunde man så läsa:

”Tyvärr regnade utomhusarrangemangen i samband med debatten om Östra Torns by bort. Bleckhornen gjorde sitt bästa med några festliga marscher, vilket lättade upp stämningen. Debatten hölls i stället inomhus i Östra Torns fritidsgård. Representanter för byggnadsnämnden inledde och försvarade den stadsplan som är framlagd för Östra Torns by. Man mötte på starkt motstånd från aktionsgruppen, som vill bevara byn så som den ser ut i dag. Enligt kommunbyråkraterna har en hel del eftergifter gjorts för att bevara byns karaktär och för att tillfredsställa opinionen, som vuxit sig allt starkare i sina krav. Beslut i ärendet kommer att tas i augusti.”

Vad blev då beslutet? Givetvis gick byggnadsnämndens förslag igenom. I ÖTK nr 10 1976 kunde man läsa: ”Trots ett stort möte mitt i byn den 1:e juni med representanter för kommunen, där 150 namnteckningar inbringades för vår protest mot stadsplanen för Östra Torns by, gick förslaget igenom i kommunalfullmäktige.”

Striden var dock inte över. Vad som hände under 1976 och 1977 vet vi inte, men den 2:e april 1978 beslutades på en husstämma att en ny aktionsgrupp skulle bildas. Vad som hände med denna är höljt i dunkel (undersökning pågår), men det slutliga resultatet får vi nog ändå erkänna blev ganska bra. Efter ytterligare flera års diskussioner och planeringar beslutades 1984 att Kullenbergs skulle få bygga de nya bostadshusen, som så långt möjligt skulle efterlikna de gamla husen, och på så vis efterlikna den gamla miljön. De nya husen byggdes med omsorg, och smälte ganska väl in i byn, bussgatan byggdes, och biltrafiken genom byn har inte mötts av några större klagomål. Till yttermera visso är bygatan fortfarande inte, 45 år senare, asfalterad, vilket var en stor skräck för aktionsgruppen.

Man kan ändå hoppas att de många protesterna ändå fick politikerna att lyssna, och fara varsamt fram. Vi är nog många, som vill tro det.