Under slutet av 70-talet hade de boende börjat tröttna på AF Bostäder som hyresvärd, och idén att inordnas under en bostadsrättsförening växte sig allt starkare. Känslan var förmodligen ömsesidig, eftersom de boende alltsedan 1972 inte hade varit nådiga mot vare sig AF, Lunds kommun och postverket. Om detta kan ni läsa mer under avsnittet 70-talet.
Några driftiga boende började därför förhandla med HSB redan 1978, och den 1:e april 1981 blev området en bostadsrättsförening, Brf HSB Djingis Khan. Här kan vi se ett exempel på diskussionen om HSB:
Östratornkuriren är en bra källa till information om processen AF-HSB, och även ÖTK-numren från september-78, november-78, nr 4-79, nr 6-79 och nr 7-79 innehåller detaljer om denna övergång. I november 1978 tackade HSB nej till en försäljning, men redan året efter förändrades läget.
Intressanta ekonomiska fakta vid och efter försäljningen av området till HSB:
För att göra det överkomligt för de boende att kunna bo kvar erbjöds man att köpa sin andel (alla hus var ju lika stora, 81 kvm) för 20.000 kr. Det var visserligen ingen extremt liten summa 1981, men endast 5.375 kr behövde betalas direkt före den 1/4 1981. Resterande 15.000 kr av köpesumman betalades under fem år med 250 kr per månad, och denna summan lades till på månadsavgiften. Detta gjorde att de flesta valde att köpa sin andel, men enligt uppgift valde ett 50-tal att vänta med detta. Kontantinsatsen betalades gårdsvis under början av 1981, vilket syns i ÖTK nr 3 1980:
Hur förändrades området?
Den mest uppenbara förändringen var givetvis att området inte blev prioriterat för studenter, med eller utan barn. Vem som helst kunde alltså inte njuta av denna ynnest att äga rätt till att bo på Djingis Khan. När man lite slarvigt säger att man köper ett hus på Djingis Khan så är det givetvis inte helt korrekt; man köper en andel i HSB Djingis Khan, och äger således rätt att använda en lägenhet som bostad. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är likväl extremt viktig. (Skulle något hända med föreningen (Gud förbjude!) så äger man alltså inte sin lägenhet)
Nåväl, om vi bortser från detta juridiska faktum så förändrades långsamt populationen på området. Givetvis flyttade det in, även efter 1/4 1981, många studerande, eller färdigutbildade akademiker. Området var ju redan välkänt, åtminstone i Lund, växtligheten hade frodats under tio år, och var betydligt mer välkomnande än 1971-72.
De grupper som långsamt minskade i antal var självklart (utan statistik som referens) de studentgrupper från andra länder, som under 70-talet var ganska vanliga. Vi tänker då speciellt på folk från Sydamerika och våra nordiska grannländer. Som exempel kan nämnas att många islänningar kom till Lund och Djingis Khan på 70-talet, men många flyttade från området efter fullbordade studier, och på 2020-talet fanns det bara ett fåtal kvar.
Många sydamerikaner kom alltså till Djingis på 70-talet, till stor del beroende på osäkra tider i sina hemländer. De skulle visa sig vara enormt betydelsefulla för att prägla Djingis Khan för många år framåt (därmed inget ont sagt om islänningar), speciellt med tanke på tillkomsten av Bananfesten, en familjefest som fortfarande hålls vartannat år. Utan boende, och deras vänner i Lund, hade förmodligen inte denna fest blivit som den blev. Bananfesten är så viktig för Djingis Khan att den kräver ett eget kapitel på denna hemsida.
Bland det första som gjordes efter 1/4 1981 var att våra fasader, som vid det här laget hade antagit en i mångas ögon trist gråaktig färgskala, blev målade. Precis som alltid fanns det dock delade meningar om detta, och många tyckte den omålade fasaden var vacker.
Bild: Courtesy of Bob Wissler
