I begynnelsen fanns AF (Akademiska föreningen), som faktiskt bildades redan 1830, inte för att ta vara på Lundastudenternas intresse, utan för att ”hålla reda på dem”. Studenterna ansågs behövas hålla sig ifrån “umgänge bland kamrater utan moral”, och man ville få dem att ägna sig åt mer “högtstående” aktiviteter. Man inspirerades både av engelska och danska traditioner. Dessutom bestämde man tidigt att föreningen skulle ordna mat och bostad åt ett femtiotal studenter. Det fanns då ungefär 400 studenter i Lund. Akademiska Föreningen köpte därför Sylwanska gården, och anställde främst tyskar och fransmän, i akt och mening att skola studenterna i främmande språk.
Så småningom tog nationerna, och därmed studenterna själva, över Akademiska Föreningen och köpte Sylwanska gården – allt med stöd av kronprins Oscar. En boendeform med studentinflytande var därmed född, och AF-borgen stod klar 1851.
Vi vandrar nu raskt vidare drygt 100 år i historien, och närmar oss bostadsområdet Djingis Khans födelse.
Denna spade är alltså bevarad i arkivet i AF-husets källare.
Bild från AF:s arkiv
Varifrån kom idén?
Vill vi veta anledningen till att Djingis Khan kom till (1971-72 byggdes våra hus) får vi gå tillbaka till 1960-talet, då antalet studerande vid Lunds universitet var på uppåtgående, Lunds tekniska högskola var relativt nybildad, och man spådde ett stort behov av studentboenden i Lund. Av denna anledning planerade AF Bostäder (ska man vara riktigt petig så bildades AF Bostäder några år senare), ett företag skapat av studenter för studenter, flera tusen enheter för studentboende på Östra Torn i Lund i slutet av 60-talet. (AF Bostäder har anor ända från 1800-talet, då man hade lägenheter i AF-borgen, men det var inte förrän på 1960-talet, som byggandet sköt fart på riktigt, då bl.a. Vildanden, Urikedal, Delphi och Sparta färdigställdes.) Man kan förstå detta. 1960 började 8000 studenter studera i Lund på höstterminen, medan 20000 började 1970. Studentbostäder behövdes alltså, och inte bara studentrum, också familjebostäder. Motsvarande siffra för 1977 var förresten 20500 nya studenter, vilket förklarar vad som hände med planerna. Studentantalet gick oväntat ner, och planerna att bygga studentbostäder på nuvarande kvarteren Spexaren och Uarda skrotades. I en Arbetet-artikel 1970 kunde man läsa att 800 studentrum istället skulle bli 288 3-rumslägenheter, något färre än det antal vi har nu, och dessutom planerades 4-våningshus (!). Detta var tänkt för kvarteret Spexaren. Dessutom skrotades planerna på 450 rum på kvarteret Uarda, efter att Länsbostadsnämnden hade krävt en utredning av detta, beroende på det minskade behovet, som tydligen kom ganska plötsligt. Som vi vet nu blev det helt andra byggnationer på båda dessa områden (friköpta radhus respektive LKF-bostäder).
Bild från AF:s arkiv
Så sent som 1970 fanns alltså planerna på ett höghus och nästan 300 familjelägenheter på kvarteret Spexaren, men i november 1970 kom dödsstöten för dessa planer, när Länsbostadsnämnden inte ville bevilja lån för byggnationen. AF var missnöjda, eftersom man menade att det fanns ett stort behov av familjelägenheter. Så här stod det i Arbetet 18/11 1970:
”Byggstopp för AF! Länsbostadsnämnden tänker inte längre stödja AF:s studentbostadsbyggande. Det innebär att storprojektet i kv Spexaren i Östra Torn måste läggas i malpåse. AF hade här tänkt uppföra 352 fyrklöverhus och 288 lägenheter i flerfamiljshus.
Men AF:s ansökan om slutligt lån med 2.11 milj kr för flerfamiljshus med 216 lägenheter i kvarteret Kämnärsrättensom av föreningen kostnadsberäknats till 6.78 milj kr beviljades alltså. En preliminär ansökan om bostadslån för 316 radhuslägenheter på Östra Torn beviljades också med 7.60 milj kr. Detta projekt har kostnadsberäknats till 27.4 milj kr.”
Det fanns flera orsaker till detta beslut. Länsbostadsnämnden menade att behovet av studentbostäder i Lund var fyllt. AF hade också ekonomiska problem, vilket bl.a. var en följd av en hyreskonflikt under den senaste tiden, vilken man förlorade hundratusentals kronor på. Dessutom hade Spartaprojektet, som nyligen var avslutat, kostat 13 milj kr mer än beräknat. (Känner vi igen detta från nutiden?) Det gick t.o.m. så långt att AF sommaren 1971 fick rea ut sina korridorrum på Vildanden och Delphinen, till den facila månadshyran av 125 kronor (!) (artikel i Arbetet 25/5 1971).
Det kunde alltså mycket väl blivit så att Djingis Khan aldrig hade kommit till. Att det ändå blev så kan bero på två saker. Dels behövdes famijelägenheter, och dels var det byggmästare Harry Karlsson som hade planerat byggnationen av Djingis Khan. Harry Karlsson var inte vilken byggherre som helst.
Harry Karlsson (1903-1988), som f.ö. även bodde i Östra Torns by, där han uppförde två ståtliga byggnader, låg bl.a. bakom de billiga förfabricerade (prefab) s.k. Selvaaghusen (namngivna efter en norsk byggherre), som visades upp redan 1954 på en bomässa i Lund. Hans idé var att producera billiga, lätta radhus, som kunde byggas inomhus, och sedan transporteras i delar till byggplatsen. Att kunna bygga inomhus oberoende av väder måste ha varit väldigt ekonomiskt. Så här såg en modul ut:
Bild: Courtesy of Bob Wissler
Att Harry skulle ha kunnat förutse det speciella område, som Djingis skulle bli, är svårt att tänka sig, och idén att bygga i gårdar på det sätt som man gjorde måste vara till största delen arkitekten Kjell Aage Nilssons förtjänst.
Här ser ni honom med AF Bostäders ordförande (1966-1974) Martin Weibull:
Martin Weibull till höger och arkitekt Kjell Aage Nilsson 1969
Bild: Courtesy of Bob Wissler
I dessa dagar av bostadsbrist, där många ungdomar har svårt att hitta bostäder, utan att skuldsätta sig upp över öronen, och utan att förlita sig på rika föräldrar, kan man undra varför inte detta sätt att bygga används betydligt oftare, speciellt med tanke på hur stolta de boende på Djingis Khan är över sitt område, och hur väl mängder av tidigare Djingisboende talar om vårt område. Hur stort måste man egentligen bo? Hur många rum behöver man? Hur stora behöver dessa rum vara? Hur stort måste t.ex. ett sovrum vara, en plats där man oftast inte tillbringar speciellt stor del av dagen. Det får visserligen vara måtta på allting; hur många har inte svurit över våra små entréhallar; ofta överbemängda av ytterkläder, skor och andra nödvändigheter? Många gånger har man snubblat över skor, frenetiskt letat efter klädhängare eller -krokar, tills man till slut har gett upp och kastat sina kläder i en hög. De flesta av oss har dock utan större problem funnit sig i dessa små vardagsproblem, och istället njutit av den sociala gemenskap, som har funnits i överflöd, för den som så har önskat. Dessutom var tanken från början minimalistisk; våra kök var små, och man fick antagligen dispens för storleken p.g.a. att husen betraktades som tillfälliga studentbostäder för små familjer. Tänk så annorlunda det har blivit, bl.a. beroende på utbyggnader av husen, som skedde vid två tillfällen (vi återkommer till dessa).
Alltnog, Harry Karlsson lyckades, efter en del problem, få tillstånd att gå vidare med byggnationen av Djingis Khan, även om planerna på studentområdena i närheten fick skrinläggas. Hur nära det var att denna byggnation aldrig kom till stånd på just detta sätt är för oss okänt. Torsdagen den 10:e december 1970 sattes i alla fall den symboliska spaden i jorden, av prorektor vid Lunds universitet Hampus Lyttkens, och den 1:e oktober 1971 kunde de första hyresgästerna flytta in på G-gården. Kraven för att få bostad här var att man var student, inskriven vid Lunds universitet, och gärna hade barn. Exakt hur de sökande prioriterades är inte känt, men området var i första hand tänkt för studentfamiljer.
Och så var Djingis Khan fött. Fortsätt läsa den spännande fortsättningen om 1970-talets Djingis.
